Hållbar social organisering?

Att syssla med hållbara idéer är knepigt ibland, och att genomföra idéerna i praktiken kan vara ännu svårare. Men om hållbara idéer och koncept ska överleva, så måste även den sociala farkosten som idéerna färdas i, vara hållbara eller i alla fall resilienta.

I vår vardag så försöker vi samarbeta så mycket som möjligt. Det gör vi för att slippa vara en ömtålig kärnfamilj hela tiden, och vi är glada att ha hjälpsamma och likasinnade människor i vår omgivning. Samarbeten har hjälpt oss oerhört mycket med saker vi vill genomföra, men också i hur vi kan strukturera upp vår vardag. Hittills har vi hjälpt varandra med barnpassning, fröodling, samåkning, anläggande av odlingar, överskottsbyten från odlingar, många olika byggprojekt, bollande av permakulturidéer och lösningar, ved inför vintern, samägo av vissa saker, gemensamma inköp  mm. mm.

Det har generellt fungerat väldigt bra, men det har varit några snurror på tråden som kanske främst vårt hushåll har haft knepigt att komma till rätta med. Jag har försökt att titta djupare på hur hållbara grupper kan organisera sig, för att klokast gynna varandra utan att skapa osämja och ohållbara maktordningar. Jag tänkte under några inlägg försöka redogöra för några olika perspektiv som jag stött på i denna studie.

Men vad är då organisering? När flera människor bestämmer sig för att samarbeta i grupp är det av en enda anledning. De vill åstadkomma något, göra något. Organisera kommer från grekiskans organon och latinets organum; ”verktyg, instrument”. Hjärtat är t.ex. ett organ, ett verktyg, för blodcirkulation. Organet är verktyget, och blodcirkulation är målsättningen. Att organisera är därför att ”åstadkomma ett verktyg”, och vår organisering bygger därför på att vi vill åstadkomma något som en person inte kan åstadkomma själv. Vi vill gemensamt nå ett mål.

Men målsättningen behöver inte vara så väldefinierad i en nybildad grupp, alla kan ha lite olika anledningar för att organisera sig. Någon vill ha lite mer social tillhörighet och trygghet, en annan vill kunna få hjälp med sitt hus, den tredje vill kanske kunna påverka yttre omständigheter bättre när man blir fler och starkare. Det som är tydligt är i alla fall att när gruppen är ny, så hålls den ihop med en känsla av tillhörighet och gemensamhet – ett Vi! Denna känslan är inledningsvis viktigare än vad som faktiskt utförs. Känslan är positiv och vi känner att vi kan utföra massor med saker. Dörrar öppnas! Många känner nog igen sig i detta.

Men sen kommer nästan alltid en grupps brytpunkt, när gruppen börjar bli en självmedveten organism kanske vi kan säga. Och den brytpunkten beror just på att de olika individerna hade olika anledningar att organisera sig från början. Någon kanske inviterar andra individer att delta i gruppen, utifrån sitt eget perspektiv om vad gruppen är och bör vara. En annan person kanske inte alls förstår varför denna personen inviterades, och vi har olika tankar om var gruppen är och vart den är på väg.

Gruppen behöver alltså definiera vad den gör och vad deltagarna har gemensamt. Därför har många föreningar stadgar, manifest eller någon typ av regler. De grupper som inte väljer en sådan formell väg kommer fortsätta att ha ett maktspel i gruppen, där alla medvetet eller omedvetet försöker dra gruppen i sin riktning i olika grad. Men även om man väljer, så finns olika maktspel tillgängliga.

Men om vi väntar lite, och försöker se lite närmre på olika perspektiv på organisering. Jag brukar försöka se på hur naturliga processer organiseras, och vad jag kan lära av det. En del brukar varna för att dra slutsatser på mänskligt beteende genom att titta på djurbeteende. Jag tror vi ska uppmuntra det perspektivet, och försöka lära vad vi kan. Och när vi tittar på beteenden och organisering så framträder några vanliga naturliga mönster. Se följande tabelll från L. Macnamaras bok People & Permaculture.^[1]Fri översättning från Looby Macnamara; People & Permaculture: Caring and Designing for Ourselves, Each Other and the Planet, 2012

Om vi skippar de två nedersta ensamhetskategorierna så har vi tre beteendemönster kvar. Och vi har med stor sannolikhet många olika individuella tankar om var gruppen hamnar i den skalan. Till skillnad från många av de djur som tas upp här, så kan dock människan organisera sig på alla ovanstående sätt. Det handlar om olika situationer, preferenser, behov och personligheter. Om vi kan välja, så väljer vi nog det som känns mest tryggt. Men lägg märke till att tabellen inte tar upp några nackdelar. Alla organiseringssätt har så klart nackdelar.

• Flocken tar hand om sina egna, men bygger samtidigt hela tiden upp strukturen på ett Vi och dem-samhälle. Perspektivet kan skapa en idé om vardagen som konkurrens och tävlan, Vi mot Dem.  Ur hållbarhetsperspektiv kan sammanhållningen vara bra för gruppen, men om det är hållbart för samhället i stort är mindre relevant.
• En nackdel med kooperativa lösningar är att de lätt blir för stora och då blir medbestämmande svårare. Man känner sig inte likvärdigt delaktig. Likt bisamhället så kan den yttersta delen av deltagarna offras för helhetens bästa.
• Hierarkiska strukturer är disciplinära i sin struktur. Toppen bestämmer och resten inordnar sig. Det kan fungera bra hållbarhetsmässigt, ur ett populationsperspektiv/grupperspektiv, men det kan vara förfärligt för individen eller till och med miljön i stort.

Lite enkelt förklarat… ser vi den nybildade gruppen som en flock, ett kooperativ, eller ska den fungera mer hierarkiskt?

Det kan vara värt att fundera över och diskutera, i en nybildad grupp. Varje enskilt perspektiv har som sagt sina för och nackdelar, men jag menar att det är avgörande att gruppen är medveten om dessa olika perspektiven, och att de försöker enas om ett huvudmönster, innan de ser på hur beslut ska fattas. Inom sociokrati så kan alla dessa perspektiv fungera sida vid sida, men det som krävs är fortfarande medvetenhet om hur detta kan göras.

Jag har tidigare skrivit lite om några olika beslutsmetoder som kan används inom de olika mönstren här.

Happy organisering!