Att ta beslut i grupp med olika mål i sikte

Vi har olika beslutsordningar i samhället.  Jag tänkte här börja bena ut några olika begrepp och beslutsmetoder, och hur dessa förhåller sig till hållbarhet, enighet, snabbhet, och vad de egentligen innebär när vi pratar om makt. Detta kan förhoppningsvis intressera de som är intresserade av att se på en grupps resiliens över tid. När man arbetar fram en beslutsmetod inom en grupp som förväntas hålla ihop på sikt, så kan det vara värt att titta närmre på de enande och de splittrande mekanismerna.

Först har vi den autokratiska beslutsmetoden. Den används ofta inom företag och myndigheter, och den innebär kort och gott att chefen bestämmer och vi utför uppgifterna som chefen bestämt. Chefen kräver att vi som goda arbetare tar ansvaret för utfört arbete, och chefen kan till och med vara ganska frikostig i att delegera ansvar och ramverk för egna beslut. Vi kan välja att se det som ansvarsfriskrivning från chefens sida, eller som en frihet under ett stramt ramverk. Det beror nog på situation. Men huvudbeslut gäller, chefen bestämmer, och vi kan tillåtas ha synpunkter. Chefen själv å sin sida, sitter ofta i en liknande situation. Chefen har totalansvaret för verksamheten inför det som styrelsen/ledningen har bestämt. Styrelsen i ett större företag kanske använder majoritetsbeslut, mer om det nedan, eller kanske styrs autokratiskt av en stark ägare/VD.

Vad är det då som begränsar information och delaktighet i denna autokratiska modellen? Ja, till att börja med är det pengar (lön, aktieägande…) som sätter begränsningar på personligt inflytande och preferenser. En person, en röst, gäller inte i en autokratisk beslutsordning eftersom besluten kommer uppifrån, från pengarna, som tillsammans med informationen fördelas ner i systemet enligt de olika nivåernas behagande. Informationen (och pengarna) i denna modellen rör sig uppifrån och ner, och vi har en hierarkisk maktordning eftersom vi på botten inte får ta del av all information. Den ekonomiska nedsippringseffekten gäller. Ju bättre företaget går desto bättre för alla, är tanken. (På engelska skiljer det lite på Trickle-down economics & Trickle-down effect). Och teorin appliceras på informationsflödet. Flödet av information är inte lika enkel åt andra hållet. Det är ofta svårt att som arbetare påpeka strukturella problem gentemot styrelse och chef, trots att det kan vara information som skulle underlätta det dagliga arbetet, trivseln och kanske till och med lönsamheten. Maktordningen i sig, förhindrar fritt och öppet informationsflöde. Och även om ett företag implementerar återkopplingsmekanismer, så blir feedback omständig.

Denna beslutsmetod bygger på en världsbild av tjänare och herrar. Företagets eller organisationens bästa ligger före individuell hänsyn och deltagande. Inom den autokratiska beslutsmetoden är jag som arbetare en privat tjänare. Min tid, min tjänst och kanske också mitt kunnande köps för pengar. Går man till lönearbetet trots att man inte får betalt, så gör man det troligen av en annan orsak. Kanske den gemenskap, som man trots pengar och sysselsättning, sätter först. Den hierarkiska autokratiska beslutsordningen sätter klara gränser för deltagande och enande hos en grupp. Därför har vi bl.a. fackföreningar som ska föra den stora gruppens talan gentemot en företagsledning. Men även fackföreningen är begränsad, eftersom företagets beslutsordning fortfarande gäller. I diktaturer, som definitivt använder sig av autokratisk beslutsordning, kanske inte ens ditt arbete köps, utan tas.

Majoritetsbeslut å sin sida fungerar lite annorlunda. Detta är en makt vi sägs utöva när vi röstar. Här finns makten ofta hos en beslutande grupp. Våra egna personliga preferenser kanske inte direkt är åsidosatta av pengar, som i det autokratiska exemplet, men det ligger i ditt intresse att så många som möjligt röstar som dig. Om dina önskemål kan få majoritet så gynnar det dig. Här ligger alltså mitt (individens) intresse före gruppens intresse. Det är således en metod som kan fungera splittrande, eftersom att alla förväntas ha just dessa olika egengynnande agendor inom gruppen. Hela tankemodellen bygger på att alla driver sin egen agenda av egenintresse, gentemot alla andra. Fokus ligger på att alla ska sträva efter att få gruppen i precis sin riktning. Vi har därför ett maktspel som hela tiden drar och sliter i gruppen i alla frågor, och alla för samtal bakom ryggen på alla andra. Vi bygger mindre allianser inom gruppen, och dessa hanterar ett dolt och oärligt informationsflöde, eftersom det är inbyggt i modellen.

Maktordningen är ofta representativ, dvs. att valda representanter för vår talan. Information flödar inte fritt genom systemet, och öppenheten begränsas av att alla har olika agendor. När beslut fattas av representanter, så kan vi också här se det som ett hierarkiskt styrt informationsflöde, mellan representanter och de som röstar. Oavsett representanter eller ej, så bli rak feedback alltid knepig inom majoritetsbeslut, eftersom vi inte vet om den som tar emot informationen alltid delar våra personliga intressen, eller ens gruppens intressen. Allt detta gör att vi kan få svårt att enas runt beslut för gruppens bästa, eftersom gruppens bästa faktiskt inte står först. Det är den politiskt starkaste som får gruppen i sin riktning, och den är inte villig att inkludera, eftersom modellen bygger på egenintresse främst.

Men många tycker nog att majoritetsbeslut är en effektiv beslutsordning. När väl en majoritet infinner sig så kan denna få väldigt stora möjligheter att fatta beslut, och möjligheter att genomföra saker snabbt och effektivt. Saker händer, och man många känner sig delaktiga i något positivt. Dessa beslut behöver dock inte ha någon som helst enande funktion för gruppen. Politiken är väl det kanske bästa exemplet på denna beslutsordningen.

Inom den politiska representativa demokratin (majoritetsbeslutet), så är beslutsfattare i teorin tjänstemän. De förväntas, trots ovan beskriven problematik, tjäna allmänhetens intresse. Dessa beslutsfattare har därför högre status än den autokratiska beslutsfattaren i vårt samhälle. Detta trots att även denna maktmodellen sätter egenintresse framför gruppintresse. På grund av representation, så gynnar inte heller denna beslutsmodellen direkt deltagande och inkludering. Helt ärligt, när kände du senast att din röst i riksdagsvalet var ett uppriktigt viktigt ställningstagande som hade riktig mening och betydelse? Är det inte så att många istället röstar för att ”de andra” inte ska få makten? Majoritetsbeslut inom politiken skapar i grunden vinnare och förlorare genom splittring. Hur många kan förresten idag enkelt skilja på en autokratisk beslutsordning och majoritetsbeslutet? Majoritetsbeslut möjliggör att ekonomiska intressen går före gruppens intressen. Hej Trump!

En tredje beslutsmetod är konsensusbeslut. Den har kanske lika många beskrivningar som deltagare. Men konsensusbeslut är ofta det som mer informella sammanslutningar och grupper använder sig av. Kanske aktivistgrupper, politiska grupperingar, intresseorganisationer eller nätverk. Ett typiskt tillfälle när konsensus används, är när en grupp människor brinner för en sak, och väljer att organisera sig för att få igång något. De är kanske inte helt på det klara med vad alla vill, men det finns en stark känsla av förankring (ideologisk?), gemenskap och ett driv mot ett mål, och man kör igång. Så börjar många grupper och nätverk sin tillvaro. De som förespråkar denna beslutsordning påpekar inte sällan att det här handlar om mer direkt demokrati istället för majoritetsbeslutens representativa demokrati. Till skillnad från tidigare beslutsmodeller så har konsensus endast Mötet/Samtalet som erkänd struktur. Gruppen kan ha mindre arbetsgrupper eller kommittéer, målsättningar och syften, men det är i Mötet alla beslut fattas. Det är här alla kan komma till tals i samtalsrundor, och det är här gruppens gemenskap förväntas byggas upp. Men beslut i sakfrågor diskuteras precis som inom majoritetsbeslut utifrån personliga preferenser och agendor. I ett stormöte är det inte sällan någon uttrycker: ”Jag tycker inte att vi ska…”.

Eftersom beslut i sakfrågor alltid tas i Mötet, så är det ofta svårt att enas om en målsättning eller ett manifest, eller till och med i sakfrågor. Många olika viljor är svåra att ro iland. Och mötesformen har också en struktur som gör att det är svårt att delegera ansvar, och därmed svårt att få saker genomförda. För många framstår konsensusbeslut ofta som en långsam och mentalt krävande beslutsprocess. Det betyder att många väljer att inte yttra sig, efter som de helt enkelt inte orkar eller tycker att deltagande är givande. Möteskulturen tillrättalägger för allas deltagande genom öppet informationsflöde, men många väljer efter långa möten och diskussioner, att avstå från att yttra sina meningar på grund av ”strukturens tungroddhet”. På samma sätt som inom majoritetsbesluten så kan det därför finnas fördelar med ett dolt informationsflöde och en egen agenda, även inom konsensusgrupper. Det anses ofta som ohederligt och som baktalande, men faktum är att även konsensusgrupper ofta har olika mindre grupperingar som bygger på olikt tyckande. Om flera tycker som dig, så är det större möjlighet att du får hela gruppen åt ditt håll. Samtidigt är det svårt att få igenom en egen agenda eftersom att alla beslut tas på Mötet. Balansen i gruppen hittas någonstans mellan egna preferenser å ena sidan, och självcensur för att hålla ihop gruppen å andra sidan.  Konsensusgrupper saknar ofta strukturer för att komma vidare vid oenigheter. Konsensusbeslut och Möten har därför behov av ytterst skickliga facilitatorer för att få gruppen att över huvud taget komma framåt.

Konsensusbeslut är således mer öppna informationsmässigt i teorin, i förhållande till de två tidigare beskrivna beslutsmetoderna. Det är på pappret en mycket mer inkluderande mötesordning, men besluten hämmas av en tungrodd struktur. Med denna beslutsmetoden har vi några riktigt svårlösta frågor som kräver oerhört med energi för att enas och komma vidare som grupp. Hur når vi exempelvis ett beslut, vad har vi för beslutsordning? Vilka beslut kräver ett helt gruppbeslut, och vilka kan jag själv ta i min dagliga verksamhet? Måste alla fatta alla beslut, vad händer då med eget ansvar? Hur får man en facilitator att leda gruppen mot beslut, när facilitatorn förväntas vara neutral och således inte ska bry sig om mötets resultat? Detta är frågor som varje nybildad konsensusgrupp förr eller senare behöver lägga mycket energi på, om de ska kunna enas och gå vidare. Lyckas man inte med det så är det stor risk att gruppen upplöses eller att man inte kan enas och genomföra så mycket. (Man kan ju faktiskt också enas om att man inte kan genomföra mycket alls, men vad är då vitsen med att organisera sig?)

Det som jag tycker är kanske mest intressant, är att konsensus ofta står som det ENDA alterntivet till både majoritetsbeslut och autokratiska beslut. Jag har själv stött på väldigt få människor inom olika alternativrörelser som ens ifrågasatt detta. Det är som om det bara är en politiskt polariserande verklighet som ingen ifrågasatt. Om man inte spelar i lag X så spelar man i lag Y. Det förbryllar mig att nästan ingen letar vidare. Troligen är det så, eftersom vi inte ens presenterats för alternativ. Vi har inte ens lärt oss att ställa frågorna: Det enda alternativet till hierarkiskt beslutsfattande är konensus… är det så? Kan det finnas alternativ? Kan det finnas effektiviserande och förbättrande alternativ?

Jag är en stark förespråkare för att titta på dessa strukturer och försöka se hur man som grupp kan effektivisera sin beslutsordning, så att man fortare vet vad man kan enas om, och därmed gå vidare. Det är också viktigt att titta närmre på gruppens inkluderings- och exkluderingsmekanismer, och hur vi får folk att känna ansvar och delaktighet. Vad får exempelvis gruppen att hålla ihop? Och vilka individuella beteenden och gruppbeteenden har vi, som både medvetet och omedvetet, skapar slitningar i gruppen. Minst lika viktigt är det att analysera de olika påfrestningarna som finns på en grupps möjlighet att hållas samman och enad. Kort och gott, vi behöver fokus på gruppens inre och yttre resiliens, gruppens motståndskraft och förmåga att stå emot problem. Vi kan vilja bygga vilken hållbar värld som helst. Men för att något ska bli hållbart på riktigt, så måste både den hållbara specifika idén och lösningen, och strukturen som bär idén och lösningen in i framtiden, vara hållbara. Informationen om en hållbar lösning måste vara tillgänglig, oförhindrad, öppen och bortom individuella maktspel. In kommer sociokratisk beslutsordning. Modellen är en hybrid mellan konsensus och hierarkier. Den förespråkar, och förväntar, fullt deltagande av samtliga, som inom konsensus. Men sociokrati har också som målsättning att snabba beslut ska kunna fattas som inom autokratiska och majoritetsstyrda beslut. Sociokrati är även öppen för sådana beslutsmodeller inom sitt ramverk. Jag kommer skriva mer om om sociokratisk beslutsordning senare. Den är relativt okänd, och den behöver därför analyseras för sig.

Det finns såklart ytterligare beslutsordningar, så som exempelvis teokratisk beslutsordning, politisk- och ideologisk beslutsordning. Men dessa intresserar inte mig nu, när det handlar om enande och hållbarhet.